Ingenting behövs sägas, du vet ändå.

För några veckor sedan hade Aftonbladet en slags special där de inriktade sig på alla kvinnor som blivit mördade av sina män under 2000-talet. En chockerande siffra! 153 kvinnor på 9 år, 17 kvinnor per år, mer än en kvinna i månaden.

Har precis kollat på "Rädda Willy" på femman. Den filmen fick min vän Moa att börja intressera sig för späckhuggare, delfiner och naturen. När eftertexterna rullar spelas låten "Will you be there" (Michael Jackson) och jag började storgråta. Den låten spelades nämligen på Moas begravning. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne!

Jag fastnade verkligen för Quem dii diligunt, adolescens moritur som betyder "Den gudarna älskar dör ung". Därför ska jag tatuera in den latinska texten på min vad till minne av Moa. Kimpah ska hjälpa mig med typsnitt och utformning och kontrollera att texten är till 100% korrekt  =)  Han är så snäll, min bror!

Jag och Moa snackade om att skaffa en vänskapstatuering i kinatecken när vi gick i gymnasiet (tillsammans med våra dåvarande pojkvänner). På något sätt känns det som att detta är ett sätt att göra det på. Känns bra! Jag brukar ju säga att Gud tar tillbaka de finaste änglarna först, och så är det verkligen i detta fallet. Går inte en dag utan att jag tänker på henne!

Moa har betytt så himla mycket i mitt liv, och oavsett hur lång tid det kunde ta mellan gångerna vi pratade så stod vi ändå varandra lika nära. Längtar till den dag jag får träffa henne igen!

Mera minnen från min och Moas resa till Härnösand: Tror att "min" kille hette Casper, blev totalt kär! Han var så jädrans fin, tyckte jag då, men nu minns jag inte hur han såg ut. Vi presenterade oss aldrig för dom med våra riktiga namn, haha! Jag hette Tiffany och Moa hette Nikky. Fråga mig inte varför vi valde att ha fejk-namn, för det vet jag inte själv. På den resan förstörde Moa mina buffalo-skor, hon snubblade över en marshall och skorna dränktes av rött stearin, haha! En natt när vi sov i soffan hos Adriana och Robban hade jag börjat tala i tungor, jäklar vad Moa lät rolig när hon skulle härma mig =) Och Lajka, A och R's hund som de hade, såå fin!

En kväll när vi bara gick omkring träffade vi en snubbe på stan. Jag har ingen aning om varför, men vi följde med honom hem. Väl där ville han glo på porrfilm, men det kände vi var liiite obekvämt, så vi sa att vi ville ner på stan igen. Innan han ens fått på sig skorna sprang vi ifrån honom, och det minnet har vi skrattat gott åt flera gånger efteråt!

Ja, jösses! Den tjejen alltså! När jag var deppig en period drog hon med mig ut på krogen i Uppsala. Hon kände vakten så vi slank in, minderåriga som vi var. Även där träffade vi på två killar, min flört hette Tor. Vi blev bjudna på drinkar och när hennes ragg försvann en liten stund och jag busade med Tor passade hon på att njuta av min drink, även om hon hade sin egna.

Hon levde fullt ut, sket i vad andra tyckte. "Vadå att jag festar för mycket, det ska väl fan dom skita i. Det är mitt liv och det är jag som väljer vad jag vill göra!" hörde jag ofta henne säga när någon snackade blajj. Det är en helt rätt inställning, så länge man inte skadar någon annan, och det gjorde verkligen inte hon. Hon förgyllde tillvaron för väldigt många! =)

Förlåt för ett väldigt bluddrigt inlägg, men ville skriva snabbt nu när alla minnen bara ploppade upp när jag skrev. Jag anstränger mig mycket för att minnas massa saker vi upplevde tillsammans, men en del saker är bara väldigt vaga konturer. Men jag vet att jag kommer minnas så småningom. Hjärnan är ju inte riktigt vad den ska just nu.

Kände du Moa? Har du något minne du vill dela med dig av, så får du väldigt gärna maila mig, och om jag får så lägger jag gärna ut det här i bloggen. Det hjälper mig att hantera sorgen, och det kanske hjälper dig med? Maila på [email protected]

Idag när jag jobbade gick jag till Ica City för att köpa mig lite mellanmål. När jag står i kön får jag syn på något som nästan får mig att falla baklänges. Aftonbladets framsida. Min fina vän som kollade rakt på mig och texten: Modellen Liv, 23 mördad i sängen. Mina ögon tårades och jag köpte såklart ett exemplar. Jag var verkligen inte beredd på detta, så starka känslor har blossat upp igen efter att jag läste artikeln. Fyy! Sorgen var stor, men nu är den större.

Liv, eller Moa som jag alltid kände henne som, har aldrig vart som alla andra. Hon var verkligen unik på riktigt! Inte en endaste grej som var typiskt med henne. Som det står i artikeln höll Moa på att skaffa sig en karriär inom modellandet, men inte för att leva i lyx. Nejnej, den genomgoa människan skulle stödja greenpeace och hjälpa djuren! Åh, fina människa, kom tillbaka!

Kommer ihåg när vi åkte till Härnösand och hälsade på hennes mamma Adriana. Moa's snälla fosterföräldrar bjöd mig på biljetten tur och retur, och det är verkligen en av de roligaste resorna inom Sverige jag har gjort. Bland annat var vi på en krog, men vi var inte arton, och blev därför inte serverade någon alkohol eftersom vi inte kunde visa upp leg. Moa stänger av sin telefon, låtsas ringa ett samtal och säger "Ja, mamma, vi är på en krog nu, men bartendern tror inte på att vi är myndiga!". Haha, så jäklarns lurig hon var, men det hjälpte oss inte! Fast fest-biten löste sig rätt snabbt, vi träffade två killar som vi hängde med och vi hade så skoj!

Moa, du är för evigt saknad!

Om man får säga något positivt i allt det negativa så är det en sak jag blir så glad över, och jag vet att min vän skulle vara glad hon med. Min vän, min älskade vän, har fört samman så många människor! Vi är så många som älskade henne och vi utbyter minnen och erfarenheter. Vi stöttar varandra.

Jag tänker på dig varje dag, min vän. Varje chans jag får tillfälle att prata om dig tar jag. Du ska aldrig bli bortglömd, vi kommer alltid minnas dig! Du har påverkat så många människors liv, till det positiva. Hela du utstrålade glädje och livslust! Gud tar tillbaka de finaste människorna först.

Jag har börjat omprioritera livet. Alla skitsaker som man tidigare la så stor vikt vid betyder ingenting mera. "Jag måste" existerar inte för mig mer, nu är det bara "Jag vill" som gäller.

Även när du är i himlen lär du mig saker, fasen vad jag saknar dig! Du må har lämnat jordelivet, men du har inte lämnat mig.

Måste bara berätta en sak som gav mig ett gott, välbehövligt skratt på jobbet idag:
Jag fick ju reda på i torsdags att min vän hade gått bort. I fredags jobbade jag och efter jag hade slutat så frågade min brukares man henne: Vad var det med Therese idag, hade hon mens eller?

Jag kunde inte låta bli att skratta hjärligt åt detta, jag älskar när män försöker förstå kvinnor!

Idag har jag jobbat tio timmar. Haft två möten idag bland annat, sen hade jag kvällspasset. Så skönt att få snacka massa blaj, få tankarna på annat för en stund, sysselsätta sig med något.

Sista gången jag träffade min vän besökte jag henne bland annat på hennes arbetsplats, på Ikea. Hon blev glad när jag ringde och meddelade att jag var på väg och när vi sågs fick jag en stor kram. Det var en ren fröjd att se henne där, hela hon utstrålade stolthet och glädje över sitt jobb när vi gick runt och pratade. Och som alltid fick jag goda råd över saker som tyngde mig och vi catchade upp om saker som hänt i vardagen. Även om vi skulle träffas senare på dagen och hennes chef kunde se att hon gick runt och pratade med en kompis på arbetstid och så sket hon i det, hon tog sig den tiden, och det var en av de sakerna jag älskade allra mest med henne. Människor hon brydde sig om stod högst på hennes lista, så som det ska vara.

När vi träffades senare efter hennes jobb sa hon en sak som verkligen värmde: "Det spelar ingen roll om vi pratade förra veckan eller för ett halvår sen, tiden spelar ingen roll, för vi pratar alltid som om det vore igår!" Det är så riktig vänskap är. Ibland går det ett tag mellan samtalen eller träffarna, men vänskapen är densamma. Man glömmer inte!

Under fikan som följde pratade vi allvar, strunt, minnen och massa annat, precis som förr. Träffen den dagen kommer alltid finnas med mig, men kunde jag så skulle jag radera ur mitt minne att vi inte var ensamma...

Kan inte sova. FanFanFan! ='(
En dag ses vi igen

Jag har precis kommit hem efter en välbehövlig fika med Veronika. Vi pratade om hur många måsten man sätter upp för sig själv dagligen. "Detta måste jag göra idag" borde inte existera, så länge det inte gäller jobb, skola eller har något med familjen att göra. Hur dumt är det inte egentligen att sätta städning framför en fika med en kompis? Hur urbota dumt som helst, om du frågar mig!

Relationer till andra människor är det viktigaste som finns. Prioriterar man sin tid på saker man lika gärna kan göra imorgon så tycker jag att något inte står rätt till. Tyvärr så inser jag det nu när min vän gått bort.

Fast å andra sidan sätter jag aldrig upp några måsten om dagarna. De enda måsten jag har är att jobba, prata med så många som möjligt under dagen och äta. Städa, diska och allt sånt, det kan vänta!

Ta dig tid för din familj och dina vänner! Tänk efter noga om ditt "måste" för dagen verkligen måste ske idag. Vad som helst kan hända när som helst, så lär dig prioritera vad som är viktigt och vad som inte är det!

Jag har precis insett att alla bilder jag hade på min vän har försvunnit. Hade en låda med bilder från gymnasiet, men den är borta. Antagligen har den försvunnit när jag flyttat, för det har jag ju gjort väldigt mycket. I såna här lägen blir jag så arg på mig själv! Men jag vet hur de såg ut i minnet.

Min vän var så jäkla vacker! Från insidan och ut. När hon log så log hon med hela ansiktet, ögonen tindrade verkligen. Jag kommer så väl ihåg när man berättade något för henne som hon tyckte var tokigt. Varenda gång sa hon "Näääe, hahaha!". Kan precis höra hur det låter!

Jag är förbannat glad över att jag lärde känna henne! Hon har förgyllt mitt liv, i tråkiga stunder har hon funnits där, när jag inte vetat vad jag ska göra har hon hjälpt mig. Hennes galna upptåg var något jag älskade, vi satt aldrig bara och satt. Vi gjorde alltid något!

Hon är en av de finaste vänner jag har haft, och mina minnen är bara bra!

Tankarna bara snurrar fortfarande. Och vetskapen om att vi är många som sörjer och många som kan hjälpa varandra genom att prata om det känns bra iallafall. Några frågor har fått svar, får väl vara glad för det.

Mina tankar är hos hennes familj! Jag önskar att det fanns något jag kunde göra.

Ska köpa ett fint skrivblock där jag ska skriva ner alla minnen jag har med henne. Kanske hjälper till lite att bearbeta det som hänt. Och hoppas, hoppas att jag kan ta mig till begravningen. Jag måste få säga hej då.

Jag önskar att huvudet kunde sluta tänka och hjärtat sluta känna, för en stund iallafall. Vill prata med någon men ändå bara vara tyst. Vill träffa henne, få krama om henne, prata gamla minnen, göra planer för framtiden. Allt som vi gjorde förr. Vill ha svar! Det är så svårt att veta att någon tog hennes liv, något som hon älskade och hade kunnat göra nånting stort med. Hon hade blivit stor! Hennes välvilja för djur och natur var så oändlig, hon ville förändra.

Jag vill stänga av min kropp och bara vara. Inte tänka, inte känna, inte undra, inte hata, inte sörja. Jag vill ingenting! Eller jo, jag vill vakna upp och inse att allt varit en hemsk mardröm. Drömde mardrömmar inatt, vaknade flera gånger. Vet inte om jag drömde om henne eller något annat, allt är bara suddigt och ihopkletat. Går inte trassla ut hur mycket jag än försöker.

Jag vill att någon ska hoppa fram runt hörnet och säga att allt var ett skämt, ett stort men dåligt skämt. Men det är verklighet, det är sant, det har hänt. Men till vilken nytta? Ingen jävla nytta alls! Vi är många som sörjer, många som mår skit, många som går tillbaka och minns henne, som den underbara person hon var.

Ta mitt hjärta för en stund. Lås in det någonstans och ta hand om det åt mig, för jag klarar inte av det själv just nu. Det spricker snart, går sönder. Det var svårt redan innan detta hemska, men tusen gånger svårare nu. Skit ska liksom skit ha, på något sätt. Jag menar, mår man redan dåligt kommer det alltid något som spär på det.

Kopierat från hennes blogg:
Kom ihåg, har skrivigt det förr: Alla är lika mycket värda, behandla andra som du själv vill bli behandlad, ingen kan göra allt men alla kan göra något, man är inte dum i huvudet för att man inte kan allt, för det kan ingen, var en bra människa och tyck bra om dig själv och strunta i vad alla andra tycker, låt ingen annan få dig att må dåligt eller tycka dåligt om dig själv, dom människorna är bara avundsjuka på det du har och vill ta det ifrån dig - låt dom inte lyckas !

En av hennes modellbilder. Det är såhär hon ser ut nu, en vacker ängel. Om någon annan som kände henne tar illa upp för att jag lagt in denna här så säg till! Men hon ville synas =) En skönhet ska synas!

Igår fick jag som ni kan se inte alls bra nyheter. Min älskade vän från ettan på gymnasiet har troligtvis blivit fråntagen sitt liv. Vill inte gå in närmare på det. Men hela kvällen igår grät jag, var så skönt att Emma kom hit och höll mig sällskap. Åkte till jobbet imorses, och det enda min arbetskamrat behövde säga var "Hej, hur är det?" så bröt jag ihop igen.

Min vän var verkligen speciell. Hon var alltid glad, nyfiken på livet och vad det hade att erbjuda. Att vara elak mot någon annan existerade inte i hennes värld, alla hade ett värde för henne. Hon hade alltid nya saker på G, aldrig en lugn stund. Hon hade förmågan att verkligen lyssna på vad man hade att säga och kom alltid med goda råd. Varför slutade det så som det gjorde för henne? Vetskapen om att jag aldrig kommer få träffa henne igen eller prata med henne, det gör så ont! Speciellt när jag träffade henne i julas, hon berättade att hon var så stolt över sig själv och vad hon hade lyckats med i sitt liv, motgångar var till för att övervinnas. Hennes liv blev alldeles för kort.

Jag är så glad för alla minnen jag har med henne, vi hade alltid roligt, vad vi än gjorde. Skolan hade inte alls varit lika rolig om jag inte hade träffat henne, inte helgerna heller. Vi hade ofta galna upptåg för oss! Och jag är så arg över att det slutade som det gjorde för henne, hon hade hela livet framför sig och hon skulle tagit väl hand om det. Det var liksom hon, hon tog vara på varje minut av dagen. Även om vi bodde flera mil ifrån varandra nu de senaste åren så har vi hållt kontakten under alla år som gått!

Det är många som är skakade nu, hon hade så många vänner! Inte så konstigt kanske med tanke på hur utåtriktad hon var. Hon blev väldigt ofta missförstådd pga hur öppen och ärlig hon var, en del människor vågar inte ha med sådana personer att göra, vilket är väldigt tråkigt. De som inte gav min vän en chans har verkligen missat något!

Jag hoppas verkligen att det kommer fram vad som har hänt, så vi som älskar och saknar henne får svar på vissa av våra frågor. Jag vet att massor av människor undrar varför, hur, när, vem. Det finns teorier, men inga fasta slutsatser.

Vila i frid, gumman! Kommer alltid minnas dig och vårda alla minnen vi delar. När livet känns svårt ska jag försöka klura ut vad du hade gjort i samma situation. Det vi planerade i ettan på gymnasiet, det ska jag göra, för oss. På så sätt kommer jag aldrig glömma dig och vilken underbar vän du var! Du är saknad av många ska du veta. Jag hoppas att du kan se det, var du än är.

Fyfan vad tårarna bara rinner, jag har svårt att andas. Varför i helvete? Vad hade hon gjort någon för ont? Kukhelvetes jävla piss!!!