Gud vad jag saknar dig! Jag har börjat drömma mardrömmar, du finns i mina tankar dagligen, jag blir tårögd när jag hör vissa låtar i min mp3spelare, jag ser tidningen med dig på framsidan varje dag. Jag vet inte vad jag ska göra, för det blir inte lättare med tiden.

Uppdatering:
Nu har jag gjort det bästa jag någonsin kunnat göra för mig själv. Jag har läst blogginläggen jag skrivit om Moa. Började gråta igen, tårarna bara forsade när jag läste. Och det var så skönt! Jag har på något sätt känt att jag accepterade allt lite väl fort när jag inte grät mera, även om jag var ledsen. Men jag accepterade inte, jag stängde bara av allt för en stund, kanske för att orka med. Tårarna fick äntligen släppas ut igen, istället för att krypa upp i ögonvrån för att sen försvinna.