Jag vill gå in i en skog, så långt bort från hus och människor och civilisation som möjligt, och bara ställa mig och skrika. Skrika tills jag tappar rösten eller tills jag inte orkar mer. Lägga mig ner på marken och bara ligga där. Jag har mått såå bra de senaste 2 månaderna och allt raserades på ett kick. Jag borde kunna ta det med en klackspark och inte bry mig, men det var som ett slag i magen. Att Adrian dessutom nu ikväll inte vill sova gör mig utmattad, jag behöver en stund för mig själv. Men det är han som håller mig ovanför vattenytan, när jag står på botten på tårna för att kunna andas. Min älskade son! ♥

Min blogg - min ventil - jag skriver vad jag vill.