Detta läser ni på egen risk! Som ni kanske vet tycker jag att man ska kunna prata om allt. Inget är tabu eller skuldbelagt eller fult (beroende på hur man pratar ofc). Och att prata om depressioner är det inte många som gör. Jag har en depression. Vad den beror på har jag och psykologen inte kommit fram till ännu. Men jag äter medicin som gör att jag mår bättre. Jag är gladare och orkar mera. När det var som värst så gjorde jag inget mer än det absolut nödvändiga, jag orkade helt enkelt inte. Och människor såg mig som enbart lat. Och det kan jag på ett sätt förstå för jag har aldrig varit den pigga och hurtiga typen, slipper jag så avstår jag.

Att ha en depression utan att veta att det är det du har är fruktansvärt jobbigt. Jag gick runt och undrade varför "alla andra" orkade så mycket och var på gott humör, men jag helst bara ville ligga och göra ingenting och inte prata med någon. Men jag tvingade mig själv till att orka någorlunda mycket, nästan som "alla andra". Jag visste att något inte stod helt rätt till, men när jag sökte hjälp så togs det inte på allvar.

När vi började på spädis så märkte min mentor hur jag mådde, och hon har dragit igång hela karusellen med all hjälp som jag och Adrian har tillgång till nu. Och det är jag fruktansvärt glad för! Att vara förälder till en liten bebis men att inte kunna njuta fullt ut kändes inte bra och fick mig att må ännu sämre. Vad var det för fel på mig? Men nu börjar det ordna sig, nu är allt mycket bättre än för två månader sen. Och det är skönt!