Adrian charmar verkligen alla! Och då menar jag alla! Han tar kontakt med precis varenda människa som går förbi, och tittar de honom i ögonen så är det kört. Tågkonduktören på tåget hem från Knivsta till exempel, hon stannade vid våran stol i tre- fyra minuter och gullade med Adrian. Hon stannade även hos oss i flera minuter när hon tog andra rundan för biljettkontroll. Det är bara ett av många exempel. Han är en väldigt social unge, undrar var han fått det ifrån? ;)

Igår fick han sin mommo att skratta tills hon grät och idag fick han mig, mommo och moster att skratta hjärligt i bilen. Han behöver bara börja garva så smälter även den buttraste människa! Han har även ett jäkla temperament, och envishet som heter duga. Det står väl klart var det kommer ifrån, det med!?

Jag älskar att leka med min lilla fiskorv, vi uppskattar det lika mycket båda två. Krypkull, klättring, "ta-ner-fiskarna", bada, kurragömma, leka med leksaker. You name it, we love it! Igår var jag en kamel, hade Adrians matstol på ryggen och kröp på alla fyra och han satt i, mommo gick bakom och höll. Något vi alla tre tyckte var väldigt roligt! Och han älskar lära-gå-vagnen jag köpte till honom. Att se min älskling glad gör mig glad!

Han ska vara överallt och ingenstans på samma gång. Det är sällan han sitter stilla. Och jag måste alltid vara i närheten, går jag ifrån honom börjar han gråta och kryper kvickt efter (fast bara när vi är ensamma, finns det andra människor runtomkring så får jag gå). Det är både gulligt, men en gnutta irriterande med. Men mest gulligt, såklart! Sätter jag mig vid datorn så blir han grymt förbannad på mig, där får jag inte sitta! Oftast inte, iallafall. Om jag väl får det så måste jag sätta på "gummibjörn" (länk i förra inlägget). Så fort han hör att det är den som spelas så kollar han på mig och flinar och sitter trollbunden till videon. Jag har försökt med andra liknande låtar, då jag tröttnat på dendär gröna nallen, men det funkar inte. Bara gummibjörn. Gummi gummi gummibjörn.

Många har sagt till mig att "alla barn är söta och gulliga, men Adrian har en sån stark personlighet"! Det håller jag verkligen med om att han har. Jag vet inte om jag kollar på min son med blinda ögon, alla föräldrar tycker ju att deras barn är speciella. Och ja, alla barn är ju det. Men Adrian, han är en helt egna individ med sin alldeles egna vilja. Det är ofta vi får "bråka" om saker ;) 10 månader gammal och redan en värdig motståndare ^^

Jag älskar hans blåa ögon, hans leende med sina sex synliga tänder, hans små knubbiga händer, hans mage som han är så kittlig om, hans rultiga lår och söta söta fötter. Jag älskar hans röst, hans rörelser, hans sätt att vara. Jag älskar min son över allt annat! Jag är stolt över honom! Jag avgudar marken han kryper på! Och jag ser fram emot att se honom växa upp!