Fyfaaaan vad trött jag är! Jag är ju så dum och sitter uppe sent på kvällen "för Adrian vaknar nog snart och vill äta, lägger mig efter det". Så dröjer det flera timmar tills han vaknar. Jag får skylla mig själv. Självbevållat, som man säger.

Nu har Adrian ätit en halv flaska, jag har duschat och sitter här med en kopp kaffe. Klär inte på oss innan Adrian vill ha andra halvan av flarran och rapat ordentligt. Vill inte att han ska spy ner kläderna, haha!

Tiden för operation börjar närma sig också. Folk frågar om jag är nervös. Nä, det är jag inte. Jag kommer ju sova när de skär i mig och jag tror nog inte det ska göra så himla ont när jag vaknar upp. Jag har ju en jäkla hög smärttröskel verkar det som, så det är nog nemas problemas. Dessutom ska det bli skönt att bli kvitt problemen en gång för alla (men då åker man väl på njursten istället, bara för att, hehe). Det enda som oroar mig är hur bra jag kommer kunna ta  hand om Adrian sen, men lovely Veronika har avbokat två jobbdagar för att hjäla mig (hon får lägga in i en dator vilka dagar hon kan jobba, så ringer dom när de behöver folk)! Hur snällt är inte det? Riktigt snällt skulle jag vilja påstå! <3

Nepp, nu ska jag dricka mitt kaffe och sen sätta lite fart =)