Nu har jag lagt min son i sängen inför natten, och snart ska jag däcka på soffan tror jag. Det sägs ju att mammor ska passa på att sova på dagen när barnen sover, men det gör jag aldrig längre. Det är ju min tid när lillfisen sussar sött!

Visst känner man sig förbenat trött ofta, och då är det skönt när andra personer i våran närhet hjälper till med matning, blöjbyten eller något annat. Lite avlastning är nästan alltid välkommet för en ensamstående mamma. Dock är jag lite rädd att jag ska verka nonchalant med min son när någon annan hjälper honom, då har ju jag tid för mig själv och kan göra vad jag känner för. Det har ju föräldrar som lever med varandra och sitt barn automatiskt. Om mamman ammar, så kan ju pappan göra vad han vill för att senare ge mamman lite ensamtid. Jag får förvalta min ensamtid väl, och oftast ägnar jag den tiden till roliga och avslappnande saker. Dricka en kopp kaffe vid datorn i lugn och ro till exempel!

Men det är ganska komiskt ändå. Övergången från att ha varit en spontan människa som har kunnat göra vad som fallit mig in till en uppbunden ensamstående mamma har varit förvånansvärt lätt. Jag vill alltid sätta mitt hjärtas behov framför mina egna, han är viktigast i hela universum för mig! Och att jag är personen som är viktigast för honom känns inte alls dumt må jag säga! =) Jag tror stenhårt på att ens barn känner sig starkast kopplad till sin moder i början. Det är ju trots allt hennes röst som barnet har hört under hela tiden i magen, hennes rörelser som han känt, och hon som ger honom näring under den första levnadstiden osv. Det är en mäktig känsla att vara mamma!

Ljudet av en belåtan suck eller ett glatt joller, den mysiga känslan när han somnar på mitt bröst, se hur han blir starkare och större för varje dag, mer medveten om saker och ting är det bästa jag vet. Mitt barn är hela mitt liv! Och trots att jag får gå upp minst två gånger per natt för att ge min son mat, trots att han ibland inte är nöjd förrän han har min totala uppmärksamhet, trots alla skitblöjor och oupphörliga skrik så är det så värt det! Ett litet leende väger lätt upp för en timmes skrik =) Fast jag måste erkänna att min son är en lugn och harmonisk bebis som för det mesta är nöjd med tillvaron, så en timmes skrik är väldigt sällsynt i detta hushåll!

Hade jag stått i den vägkorsningen igen, att besluta om att behålla barnet eller inte, så hade jag tagit samma beslut som jag gjorde då med facit i hand. Utan minsta tvekan!