Jag har fastnat i en blogg. En blogg som stundtals är så otroligt smärtsam att läsa och andra stunder så underbar! Jag har läst, och läst, och läst ännu mer. Jag har fastnat så totalt att jag glömt bort att jag borde sova. Trots det så är jag inte trött. Den här bloggen har fått mig att både gråta och skratta. Det är inte ofta jag gråter över att läsa andras ord. Jag kan lätt börja gråta över att se andras smärta, men inte att läsa om den. Denna människa som skriver denna bloggen skriver med så realistiska ord och med sån sanning att tårarna började rinna. Jag kan inte låta bli att imponeras av denna människa!