Sitter och läser olika förlossningsberättelser nu. Och då slog tanken mig att jag inte minns namnet på min favorit-barnmorska. Det var nog inte tänkt att hon skulle arbeta med min förlossning, men hon gick förbi när de körde in mig i förlossningsrummet och sa "Jag känner igen dig!". Mycket riktigt, vi träffades när jag hade gallstensproblemen. Och på något vänster var det hon som tog befälet inne i förlossningsrummet. Den där bitska tanten som inte bad om något, bara beordrade. Hon frågade mig inte i vilken ställning jag ville föda i, utan slet i mina ben och la mig tillrätta i den hon tyckte passade mig bäst. Inget gulligull eller daltande från hennes sida, som från de andra som arbetade med mig och min förlossning. Jag tror det var hon som ropade "Du är ju som gjord för att föda barn!" vilket gjorde mig stolt och jag kämpade på ännu mera!

Den där bestämda barnmorskan var precis vad jag behövde vid min sida under förlossningen. Allt gick ju så jävla fort och jag hade ju inte fött barn förut, jag visste ju inte hur sånt går till. (Ska man tro på filmerna så skriker man lite, krystar lite och plopp! så är ungen ute. Man behöver aldrig sys i filmerna eller klämma ut någon jävla moderkaka) Och det är ingenting man kan läsa sig till heller.

Min enkla förlossning blev enkel tack vare det stödet jag hade. Mammi, några gullande barnmorskor och en hård och bestämd barnmorske-tant. Det är iallafall så jag minns det. Och inte konstigt att minnena är suddiga. 30 minuters förlossning för en förstföderska, det är inte illa pinkat!

Men ja. Så jävla trist att jag inte minns hennes namn.