Allt jag gör idag är av ren viljestyrka. Helst av allt vill jag bara lägga mig ner och stirra upp i taket. Jag har packat Adrians saker, jag har plockat undan och dammat lägenheten, jag har duschat och senare ska jag dammsuga. Ingen som helst jäkla ork till nåt av det, men tvingar mig själv. Det enda jag gör med vilje är att leka och gosa med Adrian. Det orkar jag alltid! ♥ Nu ligger plutten och sover sin andra middag för dagen. Det går lite upp och ner det där hur mycket han vill sova.

Jag ska inte göra ett skit av nytta tills mammi hämtar AddePadde. Och direkt när dom har åkt ska jag dammsuga. Jag måste sätta upp "mål" för mig under dagen, annars blir inget gjort. Fett jobbigt! Innan har jag alltid sett mig som lat som inte orkar så mycket som andra verkar orka, men tydligen hade det sin förklaring i min depression som min psykolog tror började för ca 2,5 år sen. Det känns konstigt att ha det som förklaring, eller bortförklaring som vissa vill uttrycka det som. Men om vi säger att det är pga depression nu då, när i helskotta blir jag "normal" då och orkar!? Nej, nu svamlar jag. Hejs!