Hamnade på sjukan igår. Blev helt apatisk hemma hos mamma och kunde varken röra mig eller prata. De som var där slog mig och försökte massa saker för att få kontakt med mig, men jag var okontaktbar. Det konstiga är att jag hörde allt det sa, men jag kunde inte reagera. Blicken var typ som död och stirrade bara rakt fram. Allt detta hände efter jag visat bilder på min vän som blev mördad i januari, så det var väl en reaktion på det. Läskigt var det iallafall.

När ambulansmännen kom ville jag bara skrika att de skulle dra åt helvete, gillade inte dom. Men det kunde jag ju inte. Och på vägen in till sjukhuset blev jag så jädrans pissnödig, men det kunde jag inte heller meddela. Det enda jag fick fram var "kssss", och på sjukhuset var det en sköterska som förstod. Inte ens när de tog blodprov i armen reagerade jag synligt, även om det kändes.

Till slut kom kroppen och talet tillbaka, kunde säga få ord här och var till mammi, snacka om skönt att kunna göra sig förstådd igen. Det är riktigt jobbigt att du är medveten om precis allt som händer och hör allt som sägs, men du kan inte visa det. Imorses fick jag iallafall träffa läkare och alla värden var perfekta. De enda råd han kunde ge mig var att söka psyk-hjälp. Tack så mycket, det hade jag ju inte redan förstått. Tiss the psykfall.

Tack till alla som ställde upp så för mig igår! <3

Orkar inte skriva mera just nu. Men jag mår "bra" nu iallafall, är bara jäkligt trött i kroppen.