Hela dagen har känts vemodig. Jag är liksom singel nu. Ensam. Själv. Med vilje. Det är läskigt att efter 1 år och tre månader stå helt på egna ben igen, ingen att falla tillbaka på. Det är jäkligt trist att det var tvunget att bli såhär, men jag måste plocka ihop alla bitar av mig själv och limma ihop igen, så gott det går. Stå helt själv. Vi får se vad framtiden har att erbjuda sen.

Har pratat med Moa's mamma Adriana idag. Det var väldigt skönt och vi pratade uppemot en timme. Jag är så glad att både Eva och Adriana orkat prata med mig! Betyder riktigt mycket för mig, så tack!