Jag har tänkt på detta länge, och jag anklagar ingen med det jag skriver idag. Fick bara tillfälle att skriva detta just nu.

Om jag och en kompis bestämt att vi ska umgås, och sen frågar en tredje person om det går bra att han/ hon hänger på, är det fel då om man säger nej? Jag brukar oftast inte ha några problem med att fler följer med, men ibland vill jag umgås själv med den jag ska träffa.

En av de värsta replikerna jag vet är "Ju fler, desto roligare!". Då kan jag ibland känna att jag själv inte räcker till, att jag inte är tillräckligt rolig, bra, snäll osv att umgås själv med. Jag hatar den känslan, och även om det inte är menat så så känns det som att jag är otillräcklig.

När jag kommer in i detta tumult av känslor av att inte vara bra nog börjar alla negativa tankar cirkulera. "Varför hör han/ hon aldrig av sig till mig? Varför är det bara jag som ringer? Nu måste jag vara på topp för att denna person ska tycka det är roligt att umgås med mig! Vad kan jag göra för att bli en eftertraktad kompis?". Jag känner att jag aldrig bara kan vara. Om det blir tyst en stund och ingen säger något på ett tag söker min hjärna febrilt efter något kul och intressant att prata om. Det känns som att bollen ligger hos mig, att jag ska underhålla. Och kommer jag inte på något snabbt blir det ett magplask. "Jag är inte rolig, jag är ingen som man vill umgås med. Jag är en värdelös kompis."

Jag tänker aldrig att den andre personen också har en del i det vi gör, allt ligger hos mig. Och när jag har den oron i kroppen så går det åt helsicke. Jag är spänd och slappnar inte av, tänker efter noga på vad som är roligt att prata om, vad som är roligt att göra osv.

Och att hitta på något som är roligt att göra. Yeah right! Jag kommer aldrig på något förutom att fika. Jag har inga intressen som jag riktigt delar med mina kompisar. Fika är väl trevligt i sig, men varje jävla gång man ses? Det finns flera kompisar som delar intressen med varandra... Maskindans, spel, musik, filmer osv. Men där platsar jag inte in. Jag fattar inte spel och sånt.

Nu blev detta ett väldigt negativt inlägg. Jag beskyller inte någon, dessa tankar ligger hos mig. Och jag vill inte ha någon slags sympati. Det är mina hjärnspöken och jag som måste hantera dom.

Det är bara såhär jag känner ibland. Och jag vet inte hur jag ska få bort det.