Hemtelefonen ringde hemma hos mammi nyss. Jag svarade som vanligt:
"Hos Lena, det är Therese!"
Hon: "Ja, hej! Det är Ingalill! Vad gör ni för något?"
Jag: "Nej, inte mycket. Jag räknar massa småpengar och mamma står och bakar bullar."
Hon: "Jasså? Så stackars mamma bakar bullar vid den här tiden?"
Jag: "Ja, hon var lite bakarsugen, så hon ställde sig och bakade bullar!"
Hon: "Jaha, men har ni kollat på Let's dance ikväll då?"
Jag: "Nej, det har vi inte gjort."
Hon: "Nähä, okej. Jag håller på han bonden och han den där rallyföraren jag."
Jag: "Jasså, det gör du."
Samtalet flyter på tills kvinnan i den andra änden säger:
Hon: "Jaa, men har du Carl-Bertil där?"
Jag: "Öööhm, nej. Finns ingen i detta huset som heter så!"
Hon: "Nähej? Har jag inte ringt 0322...?"
Jag: "Nej, hahaha, du har ringt 0321...!"
Hon: "Men oj, så knasigt! Ja, du vet, jag är en gammal kärring på 77 år. Dessutom är jag blind på ena ögat, så det kan bli lite fel ibland!"
Jag: "Jasså? Är du det? Men det är ingen skada skedd iallafall. Det var trevligt att prata med dig!"
Hon: "Ja, med dig med. Du får hälsa mamma att jag vill ha en provbulle så får du ha det så bra!"
Jag: "Detsamma du! Så får du försöka ringa det samtal du skulle! Hej då!"

Under hela samtalet trodde ju jag att det var någon som visste vem jag var, och att hon ville ha tag på min mammi, så jag försökte ju vara trevlig samtidigt som hjärnan knakade och försökte tänka ut vem sjutton den där Ingalill var förnågon! I vilket fall som helst så är det ett av de trevligaste och roligaste samtalen jag har haft på senare tiden. Gumman var käck! Hon får gärna ringa igen!