Idag är det fyra år sedan jag satt och jobbade som telefonförsäljare. Fyra år sedan jag kände sådan kärlek till något så litet, som jag visste att jag skulle älska livet ut. Fyra år sedan jag kände att något inte stod rätt till, fyra år sedan jag sprang till BUM, fyra år sedan jag åkte hem och la mig i soffan och desperat försökte få tag på min mamma! Fyra år sedan mamma kommer hem och kramar om mig och säger att allt kommer bli bra. Fyra år sedan jag kände oron och den oerhörda smärtan. Fyra år sedan jag förlorade något som jag sett framemot så mkt. Fyra år sedan jag fick missfall. Ni ser ju vad det betydde för mig. Jag kommer aldrig glömma dagen för fyra år sedan.

Imorgon kommer det också vara en plågsam dag! Då var det fem år sedan morfar dog! Fem år sedan mamma ringde när jag satt på lektion. Fem år sedan jag slog till telefonen lite skämtsamt i fickan för att inte svara, men råkade svara ändå. Fem år sedan mamma ville prata med min lärare, fem år sedan dom kom och hämtade mig där i skolan. Fem år sen jag hoppade in i bilen och fick reda på att min älskade morfar var död! Fem år sedan jag bröt ihop, men inte orkade visa min sorg. Fem år sedan jag åkte ner på stan och träffade mina kompisar istället. Fem år sedan jag insåg att ingenting varar förevigt.

Har kopierat texten från min blogg på lunar som jag skrev denna dag fast år 2006. Det gör fortfarande ont.