Omtumlande vecka är vad detta har varit, minst sagt. 

 

I måndags morgon förra veckan trodde jag att vattnet hade gått, inte splash! men att det sipprade lite. Fick även lite molande värkar och tänkte att eftersom förlossningen med Adde gick så oerhört fort så ville jag åka in för en kontroll. Sagt och gjort, öppen 2 cm o det var inte fostervatten som kom. Vi åkte och handlade efter det och sammandragningarna tilltog men var ändå kontrollerbara.

 

Väl hemma la jag mig och vilade, men till slut blev värkarna så jäkliga så jag fick sitta i datorstolen som i mitt tycke var den allra bästa platsen i huset att sitta på. Mat fick jag i mig med men sen kände jag att jag ville inte vara hemma mer. Jessica tog hand om Adde och jag och Magnus åkte in igen för att få veta att jag nu var öppen 4 cm. Suck! Nu var klockan sju på kvällen och jag ville inte vara med längre. Fick lustgas och den använde jag flitigt när värkarna bara tilltog och blev värre. Magnus hade inget annat val än att bara sitta där och titta på mig, titta på klockan, gå ut o röka, hämta kaffe, titta på mig, titta på klockan... Jag ville hantera mina värkar själv. Stackars uttråkade karl ;) 

 

Fick till slut spinal-bedövning och den var hur go som helst! Kände knappt något. 23.30 ville jag börja krysta och fick tillåtelse till det, 23.44 var vår lilla flicka ute! Nellie-Lou blir hennes namn och hon är världens finaste <3 Väldigt lik sin bror när han var bebis. 

 

Vi stannade på BB till torsdagen och vilade upp oss. Första natten sov hon bra, men andra natten märkte jag att en napp var tvungen att införskaffas, annars skulle tuttarna ramla av kändes det som. Snuttesugen liten tös! Magnus kom och hälsade på varje dag och en dag följde Adde med. Han är en stolt storebror! Hemma funkar allt hur bra som helst ^^

 

MEN! När Magnus kom och hämtade oss för att åka hem, och jag stod och packade det sista och Magnus skulle sätta Nellie i bilbarnstolen så ringer min mamma. Svarar direkt att jag ringer upp henne om ca 20 minuter men hinner höra att hon gråter innan vi lägger på. Påtalar det för Magnus och han svarar att han vet orsaken, mamma hade ringt honom innan och berättat och ville att han skulle berätta för mig så jag hade någon till stöd, men han ville att vi skulle hinna lämna sjukhuset först. Jag ville dock veta direkt. Min värld rämnade. Lyckan över att få komma hem var som bortblåst och chocken stor, tårarna bara sprutade! Min yngsta brorson Villem, 2 månader gammal, hade gått bort under natten. 

 

Nu går jag balansgång i mina känslor. Samtidigt som jag försöker ta vara på varje sekund med mina barn, så känner jag en stor sorg och kan inte ens tänka mig hur det är med min bror och hans familj. Det är så dubbelt alltihopa och tårarna kan komma närsomhelst. Försöker finnas för min bror så gott jag kan, trots avståndet.

 

Jag försöker vårda min familjelycka, och lyckas ganska bra, och jag tillåter mig att sörja också. Vila i frid Villem, 2010 07 24 - 2012 09 27. Du är alltid älskad! <3

 

Bilder på Nellie kommer senare <3