Sicken dag det blev igår. Allt som kunde gå åt helvete (rent ut sagt) gjorde det också. När jag köpte middag till jobbet så funkade inte mitt kort, gick till bankomaten som visade en ynklig och patetisk summa. Kan inte för mitt liv förstå vart pengarna har tagit vägen!? Pappa räddade mig dock så jag fick med mig maten till jobbet. Tack! ♥

Fast maten hann jag inte äta. Istället fick jag åka med ambulans till jourvårdscentralen (som sedan skickade remiss till akuten) efter att jag svimmade på jobbet hux flux. Stod och gjorde en av våra vanliga arbetsuppgifter och i nästa sekund låg jag på golvet utan att ha något minne av hur jag kommit ner dit. Ovanför mig hade jag en skärrad kollega som insisterade på att ringa 112. Tänkte att för att lugna ner henne så fick hon ringa, men kände egentligen inte att jag behövde det. Men jag behöver aldrig vård, tycker min hjärna.

Fick göra EKG, ta blodtryck och blodprov och allt det där. Alla prover visade perfekt. Anekdot: Läkaren på vårdcentralen var AT-läkare och sa att han kände igen mig. Efter lite funderande från bådas sidor kom vi fram till att det var från MVC när han gjorde praktik, så nu har han sett både mina tuttar (EKG:et) och mitt skrev (slut på anekdot). Läkaren på akuten avgjorde att stress var boven och sjukskrev mig mina tre sista arbetspass. Det bästa i hela historien är att Rachel kom till mig på sjukhuset trots att jag sa att hon inte behövde. Underbara vän! ♥ (Hon hade för övrigt avrått mig från att jobba för hon märkte i telefon hur utmattad jag var. Lyssnade jag? Nää.)

Fick lämna sjukan på kvällen och nu imorses kom Adrian hem. Sicken jäkla tur att detta hände på jobbet och inte när jag var själv hemma med honom. Nu var ju han hos Kari ♥ Ibland har man tur! Mamma kommer senare för att ta Adrian Yrväder några timmar så jag kan vila ♥ Mitt barn är överallt och ingenstans på samma gång och kan i sitt liv inte acceptera att datorn, cd-spelaren, klättring på stolar osv osv är förbjuden frukt. Blir tröttsamt i slutändan och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Tro mig. Jag har provat myyyycket (Rach erkände att hon trodde att jag var en sån förälder som lät Adrian göra saker för att jag inte orkade säga till, men ändrade uppfattning när hon såg att jag gör allt i min makt för att han ska lyssna och börja förstå att nej är nej). Jaja, bestämd unge har jag, och det ska vi vända till en bra egenskap. Vem vet? Jag kanske har Sveriges blivande statsminister här hemma? Eller fotbollsproffs? Advokat? Sopgubbe? Eller varför inte läkare? Vad han nu väljer att göra med sitt liv så kommer han gå långt, det vet jag!

(Underbaringen har för övrigt legat i sin säng i 40 minuter och snackat med sig själv. Han låter mamma ta det lugnt och reflektera över allt som hände igår i lugn och ro. Älskade!)

Oj, sicket långt inlägg det blev.