Jag läste precis en blogg som gav mig ett ämne jag också vill skriva om. Stavning. Personen som driver denna blogg skriver att 95% av gångerna man påpekar för någon att den har stavat fel får man som svar "Jag är dyslektiker". (Inte för att jag vet hur denna bloggaren har fått fram att det är 95% som svarar så, varför inte 93%?)

Jag är en av dom som stör mig så oerhört mycket på stavfel. Till exempel om någon tycker att maten var god: "Det var så gått!". Har du "gott" på en promenad också!? Eller "Har du sett nått roligt på senaste tiden?". Du har inte "nåt" ditt MVG i svenska va? När ord låter likadant, men stavas olika och har olika betydelser så blir det tydligen svårt. Varför? 

Människor använder sig av ursäkter alldeles för ofta, och att svara att man är dyslektiker är väl antagligen bekvämt. "Jag skiter i hur jag stavar och att skylla på en diagnos rättfärdigar min stavning". Tråkigt!

Och alla felstavningar folk gör med flit: Puzz, Kjam, Tykker, Juh. Fy fan, är allt jag har att säga. Skriver folk så i skolan också? Nu menar jag väl inte direkt puzz och kjam, men ord som stavas med "ck" blir "kk". Det skulle inte direkt förvåna mig om elever avslutar sina meningar med =) eller =( i sina uppsatser heller.

Okej, på olika communitys och andra olika ställen på internet är väl stavningen inte särskilt viktig, man vill väl skriva så snabbt som möjligt och så vidare. Men det blir faktiskt till en dålig vana och jag skulle inte vilja vara svensklärare idag. (Och ja, det heter faktiskt svensklärare. Där tycker till och med jag att det borde heta "svenskalärare")