Jag är glad över att jag fick lära mig att städa och så hemma, vi hade städdag varje torsdag hos mamma. Jag och min äldsta lillebror bråkade om vem som skulle städa de enklaste områdena. Sen när jag flyttade till pappa infördes det helt plötsligt städdagen där med (kanske för att jag var så osmart och berättade det). + att vi hade ett "laga-mat-schema". Mina två yngre bröder ville aldrig äta min mat. Inte för att den var äcklig, för det var den inte. Bara det att dom visste att det var jag som hade lagat den. (En gång sa vi att det var deras mamma som lagat maten och frågade efteråt hur den hade smakat. Jodå, det var gott. Sen när vi avslöjade vem mästerkocken var så kom kräkljuden direkt. Haha!) Jag och min yngsta bror hade en specialitet att göra pannkaksröra. Det gjorde vi åt oss själva, och riktiga pannkakor till resten av familjen. Gick lite snabbare så. =)

På senaste tiden har jag känt en jävla lust att vilja bo hemma igen. Jag vill vara 15-16 och bo hemma hos mamma eller pappa, få hjälpa till, gå i skolan och bara ha dom problemen man hade då, typ att en kompis snackade skit bakom ryggen på en. Eller att killen man var intresserad av hade strulat med någon annan i helgen. Jag hade aldrig problem med att ha råd med cigg eller liknande, mamma hjälpte mig alltid även om hon inte alltid hade råd! Hon ställer alltid upp för mig när jag behöver det. Nu är det en själv som får ta initiativ till att städa, laga mat, jobba, handla, hålla i pengarna så dom räcker till slutet av månaden innan lön. Och så ska man hinna med den sociala biten med pojkvän som inte är hemma på vardagarna, klämma in vänner som inte har så mycket tid över. Det är svårt. Mest den biten med att sätta igång och städa. Fy fanken!

När jag blir mamma ska jag låta mina barn vara barn, försöka få dom att inse att man ska vara barn så länge man kan. Man är ju ändå vuxen majoriteten av sin tid i livet.