Jag har kommit på att det är ganska svårt att skratta åt mig. Man brukar ju säga att man antingen skrattar åt eller med någon. Men med tanke på att jag oftast skrattar åt mig själv, så skrattar ni med mig. Åt mig. Förstår ni? En liten tanke bara.

Läraren som hånade mig förra veckan frågade idag om det var någon som hade en fråga, och jag hade en. Hinner säga tre ord, sen avbryter hon mig och börjar berätta något annat. Förbannad går jag ut och röker på rasten. När jag kom in igen tog jag läraren avsides och nämnde dessa två grejer. Då står hon och flinar och säger att hon inte tänkt på det, att hon inte gör det medvetet. Jag var så arg så jag skakade. Nära till tårar hade jag också. Detta börjar bli jobbigt. Ärligt talat!

Men vi har iallafall inte våran jävla bordsplacering kvar! ^^